Wishes that she never heard of cancer.

Veckoslute har gått i ett nafs. Jag har varit med om feber, vänner, firande av födis me Carl, mycke sovande o första jobb dagen i kiosken. De va rikit kul. Endast en underli kund.

Nu måst ja gå ut me roskisen. Luktar fisk i hela köket.

Imoron åker ja iväg på praktik. Få se hur det går. Skrämmande. Nervöst.

Får se hur de går med sovande i natt. Föräldrarna finner sig på lande och jag är alldeles ensam hemma. Lite skrämmande ibland.

Pappa kommenterade på fredag före vi började fira min födis, hur illa det skulle kunna se ut i vår familj om allt inte gått som det gick. Han hade tjuvlyssnat på någon tant i matbutiken som just blivit änka. An I quote: "Hennes man hade avlidit i hjärtproblem. Tänk om det sku ha hänt till mig. O tänk om mamma sku ha haft cancer och avlidit i det. Då skulle de bara vara ni två kvar. " Denna hemska tanke har följt mig sedan dess. Tänk om. Ja menar de sku ha kunna slutat så mycke sämre än vad det är nu. O varje gång ja tänker hu de sku kunna se ut förtillfället här hemma börjar ja lipa. Uppskattningen att ha föräldrar bara växer.

Carls finfina födistårta! Han e så söt.

Nu skall jag sluta vara deppi och istället gå o packa Jessis kappsäck för imoron och ta reda på hur jag skall äventyra mig till praktiken imoron.

Later fouks!