What a day!

Ja finner int ord för tillfället. Vilken födis jag har firat.

Praktiken börja strålande med att ja hann till bussen i tid o att ja hitta fram. Men efter det var det inge kul mer. Först hade jag ingen handledare alls. Hon bara inte fanns. Sen märkte ja att 90% av avdelningens personal var utlänningar, inget illa i sig, ja e int rasistiskt, men det var krånglit att förstå vad de mena. Efter en fem minuters visit runt avdelningen var alla saker fanns blev jag dumpad hos, vi kallar henne, Margot. Margot var filipinsk och jobbade tillsammans med Naima från Tanzania. Inne på fru Pettersons och Fredriksons rum blev jag placerad på en pall. Så sku ja se på hur först Petterson blev uppdragen, då hon hela tiden skrek AJAJAJ, för att blir dragen till duschen. Det hela gick med ett huij. Sedan var det fru Fredriksons tur. Hon låg i fosterställning och sov, men skulle ändå bli uppdragen. Margot sa att hon kan vara lite jobbig ibland, då hon kniper och slår. Därför hadde hon yllevantar på sig. Fru Fredrikson skrek inte AJAJAJ utan EI eller NEJ. Med en viss tvekan kom det ibland ett JO.

Det enda jag kunde tänka på under denna stund, som kanske tillsammans varade i 40min, var att blev min fammo o behandlad såhär?

Vi har lärt oss i skolan att vid lakanbyten, tvätt o bytet av blöjor, fungerar täcket som ett visst skydd åt patienten. Ingen vill ligga spritt språngande naken på en bädd, alla vill säkert ha något dom kan skydda sig med, därmed täcket. Men här var det inte alls så. Fru Petterson o Fredrikson fick ligga med naken nedredel så länge som Margot lugnt förklarade åt mig sak efter sak. Ja fick lust att säga till. Men på första dagen komma med "vi har lärt oss såhär i skolan"- fraser verkade som ett litet nono. Men vänta bara på tredje veckan.

Ja e alltså inte placerad på en demens avdelning, utan en avdelning var åldringarna lider av olika allvarliga sjukdomar. Vilket e helt rolit, efter som en del av dem är rikit klara i knoppen. Glädjen från en herre me Parkinsons ögon var underbar. Ja fick som uppgift att mata honom, o för den tiden slutade han skaka. Han sa int nåt, men fina ögon hadde han.

Detta var allt jag gjorde under 6h idag. Resten av tiden smög jag till vessan för att smyg ringa till Carl eller så satt ja på personalrummet o svepte i mig kaffe. Ja tror att det kommer bli mera än 1 kopp kaffe per dag nu och tre o en halv vecka framöver.

Nu blir det läggdags för mig. 5:45 ringer veckarklockan. Jag har satt två stycken o ringa för säkerhets skull.

Alla namn är till fummlade här och framöver pga tystnadsplikt.