Jag vet ju nog. Jag har läst om de olika ätstörningssjukdomarna, sett på bilder, läst om vårdformer, terapier, hur det påverkar kroppen,mortalitet, prognos och vad patienterna oftast känner och tänker. Jag försökte skapa en så bra bas som möjligt för att vara förberedd. Men det går inte att förklara. Att se ett dussin tal flickor och kvinnor som en del sitter bara o petar i maten och samtidigt ser ut som pinnar. Bokstavligen. Som sagt, jag kan inte beskriva det och den känsla som fanns, man måst uppleva det.
Jag älskar att hjälpa folk. Men nu vet jag inte vad jag skall säga eller göra. Jag är livrädd för att kläcka ur mig något opassande. Hur skönt skulle det inte vara om alla skulle ha en tankebubbla ovanför huvudet. Men då igen skulle det vara för lätt. Det blir nog säkert bra efter ett par veckor, men det här är absolut inte så som jag trodde det skulle vara. Den mängd av ångest, hat, rädsla och depression som det verkar finnas hos en del av dem på avdelningen trodde jag inte skulle kunna finnas i så unga personer. Dessutom är dom alla kring min egen ålder, vilket jag inte trodde att skulle påverka mig, men fel hade jag där också.
Min handledare är för tillfället på ledighet så jag kommer röra mig med avdelningssköterskan i ett par dagar. Personalen är som tur snäll, trevlig och förstående. Efter varje dag kommer jag diskutera om dagens händelser med antingen handledaren eller avdelningssköterskan. Dagens diskussion blev nog inte till så mycket just på grund av den lilla chock jag hade, men i morgon.
Som tur har jag en Carl. En härlig familj och min hälsa i bevar. Betydelsen av ohälsa för mig har fått en helt ny dimension idag. När jag har klarat av dessa veckor så tänker jag klappa mig på huvudet och vara rysligt stolt.
