I feel Your love around me.

Jag saknar fammo. Fammo gick bort i december, men var mycket frånvarande i sex år före hon lämna jorden for a better place. Hon led av långt fortskriden Alzheimer. Sku villa ha tillbaka henne som den hon var när jag o brorsan var små. Världens bästa fammo.

Jag & fammo på mitt dop 1988

Hon fick oss o simma långa sträckor (allt känndes långt när man var liten, de va bara en ca 7m sträcka) genom att erbjuda en chokoplatta om vi gjorde de. Brorsan var kanske 8 år då så de gick lätt för honom. Men jag var bara 4 år, så kunde ju inte simma ordentlit, iallafall int den jätte långa stärckan! Så smart som man var satt jag händerna i botten o plaskade med fötterna så att vattnet yrde o skummade. Så skrek ja "Titta hu bra ja simmar!" o gick framåt med händerna. De resultera aldrig i en chokoplatta, men ja kände mig duktig iallafall. Saknar dom dä tiderna.

Jag & brorsan sommaren 1993 (?)

Ja ha sakna att ha en faffa typ hela mitt liv. Pappas pappa dog av hjärtproblem när min pappa var 17 år. Efter det träffade fammo Bertel. De gifte sig aldrig men var livskamrater säger mina föräldrar. Ända tills jag var 12 år trodde jag att Bertel var min faffa. Egentligen är han den ända farfar jag har kännt, så ser honom som min farfar iallafall, fast han då biologiskt int var de. Bertel gick bort 2004, samma år som min morfar Erik somna in. Han var alkoholist och jag hann bara träffa honom en gång i mitt liv. Mamma höll ju nog kontakt med honom, men jag o brorsan lärde aldrig känna honom ordentlit.

Bertel & jag, julen 1990

Ja vet egentligen inte varför jag skriver allt dethär. Tycker bara det är viktigt för barn att ha sina mor- & farföräldrar. Ja har ju nog turned out fine, men de har ändå alltid funnits en saknad djupt inne i mig som stör mig fortfarande idag.