Livin on the edge.

Idag stötte jag på en gubbe o en gumma vid foten av en lång, brant trappuppgång vid metrostationen i Sörnäs. Båda lukta en aning sprit och oduschat. Gubben stod med likör flaskan i högsta hugg. Gumman stod brevid sin rullator. Människor stirrade och sprang förbi som om de var pesten och inte ville bli smittade.Gumman försökte desperat få någon att stanna, för att kunna lyfta hennes rullator upp för trapporna. Gubben gorma så att spottet strittade, troligen på grund av att ingen förbi passerande hjälpte gumman.

Om jag skulle ha stött på detta scenario för ett år sedan skulle jag också ha hört till gruppen som sprang förbi med blicken åt ett annat håll eller skyllde på att ha bråttom. Mitt nya motto har nu blivit att man aldri har så bråttom att man inte hinner lend a helping hand. Efter att jag, med lite hjälp av den after all mycket vänliga gubben, lyft rullatorn upp för trapporna fick jag ett "tuhannet kiitokset" av gumman och ett " jumala sinua siunatkoon" skriket efter mig av gubben. Om alla sku lära sig att lyssna lite på folks behov kan man göra mycke fö andra. Dessutom mår man bra efter små goda gärningar. Peace and love folks, peace and love! tsihihih.

Förutom detta har jag kört i lumipyryn till hagalund för att försöka hitta lite nya kläder, när jag för en gångs skull har lite pengar att slösa bort. Men inget hitta jag. Jag hittar aldrig kläder nu för tiden. Suck. Sux. Men jag stötte på två gamla Mattlidare, ena roligare än den andra. Kändes underligt att för första gången på tre år få ett "Hej" av en man gått i samma skola me så länge. Jep, sån e Mattliden. I dont miss it at all.

Later.