Förra veckan, då jag gick med en kompis till matbutiken för att köpa lite lunch ingredienser, påpeka hon att jag har gått ner i vikt. Hon fråga lite frågor om hur det gått till och så sluta hon med "är du inte rädd att gå upp det tillbaka?".
Jag rädd? Vad tror du?! Skit skraj. Men man kan int gå omkring och fundera på sådant konstant, då blir man verkligen tokig. Hon fråga också vad för diet jag har/hade. Öm, ingen alls. Eller jo, mitt recept va helt enkelt
- en skvätt norovirus
- en liter laktosintolerans
- en deciliter jobb var man springer rumpan av sig (bokstavligen)
- en matsked regelbundna mattider
- ett kryddmått långa promenader
- samt ett konstaterande att socker är otroligt beroendeframkallande
Dessutom ser jag det som en fas jag har lagt bakom mig. Största förändringen har trots allt skett inom mig, vilket jag tar som det bästa tecknet. Ett lyft i självförtroende, roligt att shoppa igen, känner mig fin, har en energi och ork som jag bara drömde om förra hösten och bäst av allt känner jag mig som mig själv igen. Både utanpå och innuti. Den fysiska förändringen ser jag lite mera som ett stort bonus.
Nej, det är nog ingen diet, snarare en livstilsförändring.
Jag önskar att jag skulle ha en före och efter bild (i princip har jag ju det, men någon tydligare), men allt gled förbi så fort. Jag har liksom inte något specifikt datum det hela satt igång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar