Jag vet vad jag gör, jag är inte bankdirektör.

Tre dagar i rad har jag nu blivit erbjuden jobb på Psykiatri centret. Det var kul i början, men nu börjar det bli lite ansträngande. Mest för att jag nu sku ha kunna tänkt mig sommarjobba där, men nästa onsdag gör jag min sista praktiktur där. Sen är nio veckor över och jag kan andas ut.

För skojs skull började jag lyssna på gamla Tomas Ledin låtar. Låtarna väcker otroliga minnen från barndomen. Från dom långa bilresorna till lande, varma dagar på sandstranden, farmor sittande med sombrero på huvudet under alen och smältande chokladplattor (oftast Fazers lila med russin) efter avklarade simturer. Bruna kroppar, doften av solkräm, bromsar, stickiga sombreror, middagar på stranden med otaliga båtar som susar förbi. För att inte glömma äventyren vi åkte på med storebror i hängmattan.

Under praktikens gång har jag mest reflekterat om min egen bakgrund och barndom. Trots små gräl, misstag och sura miner har min barndom varit otrolig. Och den har jag nu börjat värna om och håller som en skatt.

Om nån skulle kunna veta hur mycket jag längtar till lande för tillfället. Frisk luft, tystnad och fridfulla vyer är vad jag skulle behöva nu.